Jag har fått många frågor om hur man älskar sin kropp. Det finns inget facit, ingen rätt väg.
För mig har det varit en galet lång väg. Jag har levt med ätstörningar av alla olika slag från jag var 15 år till strax innan jag fyllde 30. 15 år av mer eller mindre självförakt för min utsida.
Tillsammans med massa andra saker som hände i mitt liv valde jag år 2010 att försöka avsluta mitt eget liv. Det är ingen vacker historia, förhållandet till mig själv var en ren och skär misshandelhistoria. Jag var så elak mot mig själv för att jag inte tyckte jag var värd mer. För att straffa mig själv.
Jag kapitulerade ordentligt inför mig själv och min egna vilja. För första gången bad jag om hjälp. Jag sträckte ut min hand och någon tog den. För mig hade tidigare att be om hjälp varit en svaghet. Nu vet jag, det är en styrka. Tillsammans är vi starka. Det är en styrka att kunna visa svagheter.
Jag hade helt seriöst gått och väntat på dagen när jag skulle bli nöjd med mig själv. Jag tänkte, att en dag vaknar jag, hoppar upp ur sängen och är så där härligt nöjd. Det var bara det att det hände ju aldrig.
Med hjälp började jag se lite klarare på mitt liv. Jag insåg att jag I hela mitt liv hittat min lycka och min ”nöjdhet” i saker som låg utanför mig själv. För mig låg det i prestationer och kropp. Men tänk efter, hur bra vi är på att leta efter lyckan utanför oss själva. ”Bara jag får den perfekta kroppen blir jag nöjd” ”Bara jag får det där jobbet… köper den där lägenheten… Renoverar badrummet…. Får ett förhållande… Åker till Thailand över jul…” Problemet med den sortens lycka är att vi måste fylla på den hela tiden. Jag insåg dessutom att jag hela tiden var på nästa ”mål”, jag stannade aldrig upp och njöt.
Jag insåg att jag måste börja leta efter lyckan, det riktiga välmåendet någon annanstans. När jag inte ens mådde bra och var lycklig överst på en VM-prispall förstod jag att det måste finnas något mer.
Jag tänkte om jag vänder på det, om jag istället funderar på det som jag har i mitt liv som får mig att må bra, att vara lycklig. Jag hade aldrig tänkt på det så. Jag hade alltid fokuserat på orden ”Om jag bara….”
Jag skrev en lista på alla saker jag hade i mitt liv som fick mig att må bra och gjorde mig lycklig.
Insåg snabbt att jag hade massa saker,
En fantastisk dotter
En härlig familj
En sambo jag älskar
Ett jobb jag trivs med
Vänner som alltid finns där
Osv osv..
Listan blev lång och när jag såg den framför mig så såg jag att det är ju just de här grejerna som verkligen betyder något. Det är ju de här jag bryr mig om. Resten är bonus.
Jag satte upp listan och påminde mig varje gång jag hamnade i de gamla tankebanorna. Det hände inte direkt men med träning och upprepning så fastnade det tillslut och jag trodde på det. Hjärnan är som konditionen. Tränar man så får man resultat. Några kilo i förhållande till listan kändes helt plötsligt skrattretande, en prestation var inte lika viktig (även om jag fortfarande är tävlingsmänniska, men jag släpper det snabbare idag).
Det kommer fortfarande dagar då jag fastnar i samma gamla mönster. Men det är ok. Jag har redskapen och jag har valet. Det är ingen annan än jag som sitter i förarsätet i mitt liv. Det är jag som bestämmer om mitt välmående!!
